När jag var liten lekte jag Zorro. Jag var tuffast i stan, eller byn kanske. Jag brukade ta vår rödbrunsvarta filt och slänga över axlarna. Jag bar även ett slags armband. Mycket möjligt att den kom från ett flingpaket. Det var en dinosaurie på och vinklade man den öppnade den gapet, vinklade man sedan tillbaka den stängde den munnen/käften. Jag tror det var en långhals. Den var himla cool. Mossgrön och fin. När jag väl fått på mig filten och dinosaurien runt handleden var jag redo. Jag flög fram genom korridoren, fram och tillbaka. Mellan varven tog jag sats, hoppade och gled en liten bit och så skrek jag "Zorro, den maskerade väktaren"Nej just det, jag skrek inte hämnaren. Det fula var att jag inte vågade kolla på Zorro när han kom fram mellan barnprogrammen, det var nog därför jag fick det där med väktare och hämnare om bakfoten.Men jag var ändå tuffast när jag flög fram genom korridoren.
(och jag känner mig rätt inspirerad av Norrsveden)
VI var tuffast i stan*
SvaraRaderamohaha, eller så var jag lite tuffare eftersom jag faktiskt vågade titta på Zorro;) Jag och min svarta käpphäst (Tornado) var snabbare än vinden och Antonio Banderas har aldrig varit snyggare än han var då! Jag var så "zorrofierad" att mamma till och med fick göra ett stort Z på mina rostade mackor med kaviar på... Aah, det var tider det du;)
Love Ya din tuffa dinosaurie Zorro!!
Alle :)