Efter skimret, efter snön

Ibland vill man bara lyssna på t.ex. Andreas och gråta, släppa på trycket lite. Men det går aldrig, inte en enda liten tår kan pressas fram. Eller jo, kanske en liten, liten tränger fram. Men det är det enda. Sen är det slut. Det blir aldrig nån hejdlös gråt och skrik. Det blir gråt inombords istället, men det är inte alls lika skönt som riktigt stora krokodiltårar. Undrar om det "finns några karameller som är så sorgliga att man gråter av dem?"

Jag kunde inte hålla mig förra veckan. Det blev lite av ett impulsköp. Men jag ångrar det inte.
Absolut inte. Jag införskaffade Jonathan Johansson skiva.
Gillar man inte skånska innan, så tycker man att det är det finaste man hört när man lyssnat på Jonathan.

Damn! I wish I was a lesbian

Hello saferide var i Växjö i torsdag. Närmare bestämt på Växjö teater. Det var jättebra och jättefint. Så bra och så fint att jag glömde bort min svindel mellan varven. Panter var förband och de var himla käcka de också.
Min kamera förstår jag mig inte alls på, den vill bara filma några ynkliga sekunder. Den tycker nog inte att man ska filma utan tycker förmodligen att man ska njuta av musiken helt och fullt. Det har den faktiskt rätt i för det är mycket svårare att göra det när man filmar. Lägg märke till killen i vita byxor som trummar med foten. Fast det är i princip omöjligt att göra det nu när filmen blev så kort och så liten. Det hördes väldigt väl iaf. Hans stampande alltså. Kajsa verkade smått irriterad över det och Alle störde sig på Annikas ryckande med huvudet. Jag älskade alltihop och överlag verkade även de vara nöjda med kvällen.

Zorro!

När jag var liten lekte jag Zorro. Jag var tuffast i stan, eller byn kanske. Jag brukade ta vår rödbrunsvarta filt och slänga över axlarna. Jag bar även ett slags armband. Mycket möjligt att den kom från ett flingpaket. Det var en dinosaurie på och vinklade man den öppnade den gapet, vinklade man sedan tillbaka den stängde den munnen/käften. Jag tror det var en långhals. Den var himla cool. Mossgrön och fin. När jag väl fått på mig filten och dinosaurien runt handleden var jag redo. Jag flög fram genom korridoren, fram och tillbaka. Mellan varven tog jag sats, hoppade och gled en liten bit och så skrek jag "Zorro, den maskerade väktaren"
Nej just det, jag skrek inte hämnaren. Det fula var att jag inte vågade kolla på Zorro när han kom fram mellan barnprogrammen, det var nog därför jag fick det där med väktare och hämnare om bakfoten.
Men jag var ändå tuffast när jag flög fram genom korridoren.
















(och jag känner mig rätt inspirerad av Norrsveden)

God afton!

Det var ett tag sen jag skrev. Men jag tänker inte säga förlåt. Det är bara de som skriver riktigt bra som får säga förlåt om de inte skrivit på ett tag. Alla andra som säger förlåt låter bara töntiga. Så jag låter det vara.
Men en annan sak jag får göra när jag har blogg, det är att skryta. Det är mer accepterat att skryta på bloggen än ute bland folk känns det som. Så jag ska passa på lite nu.
Jag fick MVG på det muntliga föredraget. Dock inte så konstigt med tanke på vad jag pratade om. Kan Syndicate rag ge nåt annat än MVG? Nä tror inte det va.

Jag har simmat idag. Det var en tjej som jag nästan är helt säker på är med och tränar fotboll. En riktig sån där idrottstjej. Vi kan kalla henne för Svea.
Men, tänkte jag, sjutton att hon ska få simma om mig. Så jag simmade och simmade och simmade. Fort, fort, fort. Fort för att vara jag. Hon låg bakom mig hela tiden. Jag insåg att jag skulle bli tvungen att skynda mig att simma om en dam för att få lite försprång. Damen kallar vi för Gertrud. Bakom mig hade jag en riktig ångvält (en sån där lite läskig herre med simglasögon som ba vrålar fram) och jag förstod att jag skulle bli tvungen att skynda mig på om jag skulle hinna simma om damen innan han kom ifatt mig. Herren kallar vi för Bert-Göran. Så jag tog ett djupt andetag och simmade upp bredvid Gertrud. Men vad bryr sig Bert-Göran om det? Nej han forsätter sitt ångvältande och simmar rakt in i mig. SPLASH.
Och hör jag något litet förlåt eller ursäkta? Nej, Bert-Göran bryr sig inte ett dugg om att han simmat in i en kämpande liten flicka, han bara ångvältar vidare. Tur för honom att han bara slog i mitt en ben. I alla fall simmar jag om Gertrud och hör och häpna, Svea passerar aldrig mig. Jag kände mig lite som en vinnare efter den fyrtionde längden så jag passade på att simma en till. För säkerhets skull, ifall jag missat att räkna någon. Typ en segerlängd. Kanske simmade Svea bara lugnt, men jag kan ju låtsas att hon fick anstränga sig en hel del.
Nu skulle jag kunna skriva lika mycket om pojken i omklädningsrummet, men det har redan blivit lite för mycket här. Pojken kanske får komma med i bdb-världen istället.
Sist men inte minst har det varit ett mycket, mycket fint program ikväll också. Med en mycket, mycket fin man. Jag har fått mycket, mycket konsertabstinens.